Sista dagen på praktiken
...men inte sista dagen på Norrtelje Tidning! Redan på måndag och tisdag ska jag dit igen, och lära mig redigeringen. NT jobbar i InDesign som jag redan kan, men de använder sig av några andra program också som jag behöver ha kläm på. Sedan är jag inhoppare för de som blir sjuka eller liknande (och sjuka är folk mest hela tiden) som både reporter och redigerare! Jag har för att citera Erik "sprutat ur mig artiklar" sedan jag började och verkligen försökt visa vad jag kan. Inhopp är ju alltid något.
Sen har jag frilansuppdraget åt Aktuella Byggen. Men för säkerhets skull har jag sökt ytterligare ett jobb, som redaktör på Lifestyle. Jag fick inte jobbet jag sökte som redaktör på Human Performance. Hon som fick jobbet hade dubbla examen, i journalistik och ekonomi, och kunde alltså även göra budgeten för alla magasinen. Jaha liksom, det var ju rätt svårslaget. Jag skulle inte kunna göra en budget under hot.
God morgon!
Det var ett litet tag sedan, jag vet. Jag sitter på en av de nya dubbeldäckarna, bussen mellan Stockholm och Norrtälje. Tänk att jag frivilligt skulle sätta mig på en buss, istället för att ta bilen! Men på dubbeldäckarna finns gratis internet, och man ser ju så bra från övervåningen. Tyst är bussen också, och den har rymliga säten. Nästan bara fördelar. Men gud vad trött jag är såhär tidigt på morgonen. För jag måste ju trots allt gå upp tidigare om jag ska ta bussen, klockan sex ringde klockan.
Nu är jag inne på min andra vecka på Norrtelje Tidning, och det går jättebra, känns det som i alla fall. I dag ska jag intervjua nya nattklubbscheferna i Norrtälje, Simon och Erik. Denna Erik är inte min Erik, men Simon, ja det är Simon som i Simon, min Eriks bror. Det är det som kallas svågerpolitik va? Men det betyder ju inte att jag inte kan skriva en objektiv artikel? Dessutom är det här den första nyheten jag grävt fram själv på tidningen, återigen, bara fördelar.
Helgen var väldigt trevlig. Ronja fyllde 25 och hade gjort en livsfarlig jordgubbsmojito, i bålform, så det gick att ta om mååånga gånger. Som sagt livsfarlig. Henne firade vi hela lördagen, och söndagen blev mest en seg bakisdag med filmtittande.
I fredags var vi i Strängnäs hos Isa och Henrik, å gud så trevligt. Och deras hus är så fint att jag ville flytta in och leka inredare nu genast. Deras källare från 1200-talet ska bli gästavdelning, så någon gång i framtiden kan vi kanske sova där nere, i ett av skyddsrummen. Henrik och Isa, som inte gått en utbildning i värdskap som vår 25-åring Ronja, hävdade att de var världens sämsta värdpar, eftersom de bjöd på korv. Men hallå, det var ju Mälarkorv! I såna fall är jag och Erik världens sämsta gäster, för en timme innan vi skulle åka hem lyckades Erik spilla ut en kaffekopp vid frukosten. Och det var inte en liten fläck på duken, utan i ett försök att rädda koppen från att just spillas ut slog Erik till den så den fick en slags vattenspridareffekt, och träffade varenda stol, fint inklädda av dyrt rosa möbeltyg av Isa, och den vita mattan. Vi skrubbade och gnuggade, men sen blev vi ju tvungna att åka. Isa påstår att fläckarna på stolarna gick bort. Måste dit och kontrollera saken.
Stackars lilla Vildand!
Detta är Blidös Skeppskrog Vildand, mars 2010, då hon låg så vackert i vattnet. Igår sjönk hon till havets botten, efter skyfall och trasiga länspumpar. I dag ska jag träffa ägaren och göra ett jobb för tidningen Skärgården; min tröga journalisthjärna vaknade med ett ryck i morse och tänkte: varför ringde jag inte Skärgården redan igår kväll? Hursom, journalisten i mig har i alla fall ett litet jobb som ska in till nästa pressläggning av Skärgården, och på måndag börjar jag min praktik på Norrtelje Tidning. I tisdags var jag på två jobbintervjuer - ett frilansjobb om ca två artiklar per månad för branschtidningen Aktuella Byggen (som jag fick!) och ett heltidsjobb som chefredaktör på mediebolaget Human Performance som ger ut egna magasin. Det jobbet vill jag verkligen verkligen ha. Hoppas att de verkligen verkligen vill ha mig också.
Bye bye Aussieland
Vilken jäkla resa! Och den har inte ens börjat. Incheckningen var helt galen. Kan bara säga så mkt som att bagaget vägde mer än mig, allt är med på flyget och vi behövde inte betala ett öre. Ses i Sweden om 30 timmar!
Kort Sydney-rapport
- Sydney ar regnigt. Inte sa kul att gora sightseeing da, sa vi vandrar ut och in ur butiker. Just nu ar vi pa Apple Store. Har kan man alltid fa sig nagra gratis internet-minuter.
- Vi har salt Lady Camry till en car wrecker. Ingen av bilforsaljarna ville ta emot henne, pa grund av de ENORMA skadorna, las: bucklor och sned framvagn. En av dem erbjod oss 100 dollar for att lata en wrecker hamta henne, men den gick vi inte pa. Vi kontaktade en wrecker sjalva och fick 250 dollar i utbyte mot Lady Camry. Mitt livs SAMSTA affar. Kopte Lady Camry for 2500 dollar for 6 manader sedan. Dock lyckades vi lura pa wreckern var GPS. Han bjod 50 dollar for den, och mer an sa ar den inte vard, den ar sjukt seg. Da kande vi oss lite nojdare.
- Vi bor pa det ackligaste hostelet nagonsin. Ledsen, men jag ar ingen backpacker. Jag ar alltid noga med hotellbokningar, men den har gangen missade jag att det inte fanns toalett pa rummet. Dusch har vi daremot, vilket vill man helst ha liksom? Vaggarna ar rosa, och inte en fin rosa farg, utan flagnad. Den oppna ventilen mot gatan ar igentejpad(!) for att det inte ska bli for kallt. Nar vi la oss forsta kvallen sa jag till Erik: "Vad ar det som luktar svett? Det ar inte nagon av oss." Nej, det var paslakanet! Sa fruktansvart nasty. Hur kan man inte byta lakan nar en ny gast checkar in? Sjukt ackligt. Som tur ar har vi egna lakan som vi snabbt baddade med. Om ni nagonsin aker till Sydney, bo INTE pa Sydney City Resort Hostel pa Palmer Street. Bara sa ni vet.
- Erik och jag ar magsjuka. Vi tror att vi blivit smittade pa hostelet. Jag har spytt pa en toalett har pa stan.
- Positiv upplevelse: Vi traffade Mics kusiner Lilo och Linda (Linda ar Marleys mamma) och at lunch i The Rocks, som stadsdelen vid brofastet till Sydney Harbour Bridge heter. Det var jattemysigt, och vi promenerade runt ett par timmar. The Rocks ar Sydneys Gamla Stan kan man saga. Mycket pittoreskt, manga sma trappor och pyttesma godisaffarer som man inte forstar att de gar runt.
- Langtar hem.
I de Blå Kalla Bergen
Dagen inleddes med den bästa frukosten: pannkakor, scrambled eggs, bacon, färskpressad juice, kaffe, färsk frukt… Gloria och Gary som driver Mount Haven B&B är berömda för sin frukost! Här är otroligt fridfullt och B&B:en har jag drömt om sedan vi var här sist. Den här lilla retreaten i Blue Mountains handlar annars väldigt mycket om mat. Sitter just nu och dricker rödvin och äter ostbricka hos Cathi och Ian. Den andra ostbrickan på två dagar. Cathi och Ian har ingen teve – det är helt enkelt för dålig täckning häruppe och satellit är tydligen svindyrt att installera, till och med om man är flera om det, lite som att gå ihop med grannarna om kommunalt vatten. Jag har inte saknat teve, istället tittar vi på brasan och dricker mer vin.
Det är väldigt mysigt inomhus men tyvärr dåligt väder - sju grader, blåsigt och lite duggregn då och då. Jag är inte riktigt klädd för vädret – rätt tunn jacka, kofta och jeans räcker inte. Utanför går de 80 alpackorna och hoppar de 70 kängururna. Jag och Erik har varit på två kängurusafaris på Cathi och Ians mark. Sist vi var här hade jag inte köpt teleobjektivet och bilderna på kängururna är ganska svårtydda. Men igår och idag fick jag riktigt fina bilder på hoppetossarna.
När du närmar dig kängurur hoppar de iväg ganska omedelbart efter att de har sett dig. Så det krävs en del smygande. Erik är som ett barn – han springer runt på kullarna och hoppas (hihi) på att kunna räkna ut i vilket mönster kängururna rör sig, så att en av oss kan gå mot dem medan den andra väntar med kameran på platsen som vi förväntar oss att de ska hoppa till. Lite klurigt och lyckades inte alltför väl. Tre kängurur hoppade bort till mig där jag väntade med kameran. Men kängururna hänger mest runt en och samma kulle på Cathi och Ians mark, så varje gång vi går ut är vi i alla fall garanterade att se några, även om det är på håll. Och de är ju rätt många. Jag blev ganska gnällig eftersom det var kallt och när det började regna blev det droppen (haha, ordvitsarna bara haglar idag) för mig.
Efter att jag bytt till torra skor åkte vi till Blackheath med Cathi för en kopp varm choklad. Blackheath ligger 7 mil österut, mot Sydney alltså. Man får åka långt för en kopp choklad, men god var den. Okej, det finns ställen som ligger närmare som serverar varm choklad. Men vi ville se några vattenfall i Blackheath och Katoomb. Vi tittade också en snabbis på The Three Sisters igen, precis innan solen gick ner lyste den upp bergen och det var väldigt vackert. Men kallt.
Gosigt och busigt
Lördagskvällen i Gosford var jättetrevlig. Vi åt middag hemma hos Marley och hans fru Fiona, de var roliga typer och inga konstiga tystnader uppstod trots att vi inte alls kände dem och liksom hade bjudit in oss själva till deras hem. Marley var inte helt säker på hur de var släkt, så Erik fick förklara. De gifte sig precis på en vingård som ägs av Fionas släkt, alla viner och champagnen kom från gården och vigseln skedde utomhus och de tog bröllopsbilder bland vinrankorna – mysig idé! Vi fick smaka viner och likörer från gården. Marley ska tjänstgöra inom militären i sex månader på Salomonöarna. Han ska röra sig inom ett område som har en omkrets på 1,1 km och kommer i princip inte gå utanför det området på hela tiden. Lite speciellt. Det var roligt att träffa dem och vi hade tur som hann göra det, eftersom Marley har rest iväg nu, han åkte på kvällen efter middagen.
Eftersom vi tillslut bestämde oss för att inte sova i bilen – tur var det - bokade vi i sista sekund hotellrum. Vi bokade ett rum, men bara för en person – mycket billigare men fortfarande får man en dubbelsäng. Erik åkte själv dit medan jag bytte om och tog en kaffe på ett café i Gosford, checkade in innan middagen och smugglade sedan in mig sent på kvällen. Jag väntade runt hörnet i mörkret tills kusten var klar. Vi kände oss som tonåringar som tagit hem pojk/flickvännen att sova över fast vi inte fick, och hoppades helt enkelt på att inte bli upptäckta. Jag är vanligtvis värsta moraltanten som inte alls gör sådant – bokar hotellrum åt ett för lågt antal personer alltså, smugglat in pojkar har jag nog gjort - men Erik har plockat fram en busig sida hos mig. Och vi blev ju inte upptäckta, särskilt inte eftersom vi ställde klockan på sex och åkte innan någon vaknat. Det är sådana händelser man minns, även om de är fåniga.
Istället för att ta motorvägen hela vägen upp till Blue Mountains tog vi av motorvägen nästan direkt efter Gosford igen, och tvärsade genom bergen på en väg som har bruna skyltar. Bruna skyltar är ”turistvägar” eller helt enkelt omvägar åtminstone tidsmässigt, men kan också, som i det här fallet, betyda att man slipper vägtullar nära Sydney. Genvägen var minst sagt kuperad, och mitt i ingenstans kom vi ner från bergen till en havsvik – en väldigt lång sådan alltså, havet såg vi inte – där det gick en bilfärja! Vi kände oss som hemma, speciellt jag.
Färjan tog ungefär tio bilar och gick 24/7. När vi åkte över halv åtta på morgonen var det bara en bil till ombord. Färjan hade tydliga skyltar om att man inte fick gå ur bilen, men efter att jag försökt ta bilder genom fönstret med nervevad ruta vinkade färjegubbarna ut mig och lät mig klättra upp till hytten för att fota. Snällt. Sedan småpratade vi lite som man gör här i Australien. Det var så vackert där vi åkte över, bergen tornade upp sig runtomkring viken och överallt låg stora motorbåtar och en del segelbåtar vid bojar mitt ute i vattnet. Jag fick veta att de tillhörde dem som bodde bredvid färjelägret på andra sidan – de måste ta båten till sina hus och har alltså inga bilvägar fram till huset, så branta är bergen runtomkring. Ganska komiskt när man bor bredvid en bilfärja, att inte ha bil på tomten.
Bye bye Surfers
Klockan halv sex steg vi upp i morse, och efter en bilresa på mindre än tio timmar har vi nu anlänt i Gosford, 80 mil söder om Surfers. Hm, den längsta bilresan jag gjort på en dag! Vi tog in på hotell i alla fall, Wombats B&B som vi bodde på sist vi var i Gosford. Tydligen kan det bli minusgrader här på natten, och då är det inte jättelockande att sova i en bil som är så dålig tätad att det låter som att rutorna är nervevade när man kör på motorvägen. Ikväll ska vi äta middag med syssling Marley och hans fru. Ska bli roligt att träffa dem!
Sista...
I dag har vi hunnit med en sista tennismatch och ett sista dopp i havet. Där var det 19 grader. I dag regnar det dessutom för första gången på veckor här på Guldkusten. Typiskt, när vi städade hela den sista soliga dagen. På stranden träffade vi ett par från Holland som backpackar sig runt Australien med en camper-bil. de tipsade om en gata i Sydney där alla backpackers köper och säljer bilar. Den ligger supernära hotellet vi tar in på de sista tre dagarna, så ska definitivt undersökas.
Och just det, Erik hälsar att väskorna väger bly. Alla trogna läsare: be till han däruppe om att flygplatspersonalen i Sydney, Bangkok och Frankfurt är snälla mot oss och låter oss ta med målningen ombord. Fedex ville ha 2500 dollar för att skicka målningen till Sverige. Själva målningen kostade 200 dollar så vi löste problemet själva. Vi tog loss canvasdukarna från ramarna, rullade dem runt min yogamatta och fyllde sedan på vid ändarna med rullade handdukar. Den väger alltså lite mer än vad tre canvasdukar borde göra. Men det gör väl inget, folk tar ju med gitarrer och allt möjligt ombord?
Nu ska vi hem till Pool Bar efter ett sista besök på Q1!
Ripped off
Jag och Erik ägnade hela den soliga torsdagen åt att städa varenda millimeter av lägenheten. När vi var färdiga var den renare än när vi flyttade in. Jag minns speciellt att första gången vi satte igång takfläkten trillade stora dammtussar ner på sängen. När vi således visade upp vår fint städade lägenhet idag tyckte Cathi att vi ”tagit det värsta” men att en städerska nog skulle behöva ägna tre timmar á 45 dollar åt att städa den så den var i tillräckligt bra skick = så att någon kunde flytta in efter oss. Vi har bestämt oss för att inte tjafsa, men hade vi vetat hur petig hon skulle vara mot oss när vi flyttade ut hade vi nog pekat ut all smuts innan vi flyttade in också. Jag tycker bara det känns väldigt tråkigt att man alltid gör det så mycket finare för alla andra och själv flyttar man in i nån halvdant städad lägenhet. Därför har vi beställt flyttstädning till Idungatan som fransosen får stå för. Han hade tydligen inte ens diskat ordentligt efter sig?
Så av de 1240 dollar vi betalade i pant för lägenheten kommer vi få tillbaka hela 129 dollar efter att städning, kemtvätt av heltäckningsmatta – rysning – och el är betalt. Yey.
Eriks framtida karriär
Han är väldigt ambitiös med jobbsökandet. Förutom ett väldigt direkt försök hos företaget som praktiskt taget hela min släkt utom jag själv jobbat på, har Erik sökt inte mindre än 19 jobb de senaste 14 dagarna. Något av dem borde han ju få napp på kan man tycka. Och så är han ju så snygg i kostym, bara en sån sak!
Congrats Mic!
Birthday boy. And very much alike his oldest son. Love the hat.
Min framtida karriär
Jag har sökt praktik medan jag varit i Australien, och praktiserar förhoppningsvis två veckor i augusti på Norrtelje Tidning, vilket ska bli jätteroligt. Efter det har jag sökt praktik på min drömarbetsplats. Får jag ingen praktik där kan jag ju lika gärna söka jobb tänkte jag? Jag har trots allt en examen även om jag skippar praktiken... Jag sökte ett jobb som webbredaktör som verkade ganska roligt. Jag vet liksom inte riktigt om jag ska presentera mig som en person med examen i journalistik eller inte? Därför avvaktar jag med att ansöka om examen ett tag till. Men till eventuella arbetsgivare säger jag förstås att jag är färdigutbildad.
Sista gången på gymmet...
Starbucks har en kampanj om att man får surfa gratis en timme om man handlar för mer än fem dollar. Så nu sitter vi på favoritstället i Broadbeach med varsin kaffe och gör lite nytta innan vi går till gymmet för sista gången härintill. Alla "sista gånger" blir ju alltid lite vemodiga. Vi tänker träna igenom hela kroppen båda två eftersom det dröjer två veckor innan vi är tillbaka på Sats Odenplan. Sen ska vi hem och tvätta och börja packa. Packningsstrategi: Vi packar en resväska med saker som vi inte kommer behöva förrän vi är hemma i Sverige igen - då slipper vi öppna alla väskor för att leta efter saker - en sak mindre att fundera på när vi är på resande fot i en vecka.
Njuter
Vi har belägrat varsin solstol vid poolen för att verkligen stämpla in solbrännan som vi nu jobbat på i närmare sex(!) månader. Såhär länge har jag aldrig varit brun förut och det känns ju roligt! Vi är ogärna inomhus eftersom det är svinkallt i lägenheten. Till frukosten hade vi värmen igång, men går man utanför dörren är det plötsligt underbart varmt. Husen här är inte byggda för kallt klimat och därför vet ingen aussie vad ett element är. För en månad sedan undrade jag varför, för det var typ 6 grader på natten, vi hade jeans dagtid och solen tog knappt alls, men nu har det vänt igen: solkräm på! Queensland-vintern är löjligt kort.
